Positivitet
Känner att jag bara har gnällt några dar nu. Måste vända blad och andas lite positivitet. Trots allt har jag en förtjusande son som jag avgudar och för hans skull gör jag glatt nästan vad som helst. Min man inspirerar till mycket också.Jag trodde länge att jag inte skulle kunna få barn utan assistans. Jag hade komplikationer i underlivet i tonåren som gjorde att läkarna var osäkra på om jag skulle kunna få barn naturligt. Därför satte vi igång bebisverkstan på en gång efter bröllopet. Jag tänkte att om vi hade försökt ett år kunde vi söka hjälp sen.
Det var en stor lättnad när plusset kom nästan på en gång! Vi väntade tio veckor för att vara på den säkra sidan sen berättade vi för nära och kära. Brorsans tjej blev jätteledsen för då visade det sig att de hade problem.
Tur att internet finns, för det var då jag började läsa bloggar om IVF för att lära mig mer om hur man ska bete sig som gravid anhörig. För även om jag sniffat lite vid sidan av barnlöshet så hade vi ju trots allt blivit gravida.
Jag älskar Joannas blogg, hon skriver så fruktansvärt bra och med hennes hjälp kunde jag vara en stöttande anhörig på mitt eget vis fastän jag var gravid.
www.plusresan.blogspot.com
Svägerskan är nu gravid och väntar en grabb i mars, så det slutade lyckligt där i alla fall. För Joanna verkar det mer problematisk. Jag skickar styrkekramar genom cyberrymden även om hon aldrig läser det här.
